Jag har aldrig blivit så dåligt behandlad av någon i hela mitt liv som av dig dessa 3 år. Aldrig har någon haft så lite respekt för mig som du har. Anledningen vet jag inte, men någonstans känns det ändå som att problemet ligger hos dig. Jag förstår att jag kan bli förbannad ibland och göra/säga elaka saker. I stundent hetta blir det lätt så. Det finns vissa situationer jag fortfarande minns tydligt. Som den där gången du ljög om att sx ringde. Och som den gången du raderade hela eran konversation för att undanhålla/ljuga för mig att ni hade kontakt. Ja jag förbannad för jag insåg att fu är en lögnare som så många förrut svikigt mig med onödiga lögner. Som den gången du sa att jag inte fick ha kontakt med mitt x "för du skulle aldrig ha det" men ändå så lämnar du er fb konversation mitt framför mina ögon där du dessutom ljuger om ditt liv för att vadå? Imponera?
Min ilska kommer inte obefogat. Jag tyckerr tvärtom att jag blir arg för rätt normala saker. Exempelvis att min pojkvän ljuger om andra tjejer är ett hanska bra exempel på att man kan bli förbannad. jag ger ett eller max två undantag då jag har spårat för en pytte anledning. Men jag kan fortfarande räkna mina misstag på fem fingrar. Jag har bett om ursäkt och ändrat Beteende. Jag har inte gjort sönder ngt som är ditt på över 1 år, jag har inte tagit din mob. Jag tänker efter en extra gång innan jag blir sur. Men med dig känns det som att det aldig kommer försvinna. Du är så jäkla arg, och kan inte behärska dig. Jag tycker ofta anledningen som utlöser dina utbrott ofta inte håller måttet. Altså anledningen till din ilska är så liten att ett sådant bråk eller reaktion från dig är lite onormal. Jag tror inte du inser själv hur jävla lättirriterad du kan vara för småsaker. Tex igår. En gång under kvällen sa du "fan vilka töntiga killar, vi skiter i dem" så tog du hannes under armen. Då sa hannes "nej men fan det här e ju ball."Men då ska du ändå fortsätta älta onödig skit. Du sa igår att det enda du ville var att Hannes skulle ha en trevlig kväll och att jag förstörde den. Men det var du som förstörde Hannes kväll- ingen annan. Du utgör ett mönster i hur du beteer dig. Du har en tendens att alltid skylla på alla andra. Jag tror du uppriktigt tror att saker och ting är andras fel hela tiden. Men ibland är det så uppenbart att problemet ligger hos dig. Men du är expert på att lägga skulden på andra. Men vid något stadie måste du ändå lära dig att se dig själv i situationen.
Jag är inte dum i huvudet.. Och har tidigare inte låtit mig förnedras av andra men med dig ha jag fått stå ut med mycket skit. Jag tror inte längre att jag får ta massa skit (bla du tar min mob/väska, har sönder mina saker, kallar mig o mina vänner gör horor. pga att det är fel på mig utan jag ser dig och ditt beteende som den största orsaken. Allting talar för detta. De sista reaktioner visar tydligt på att det är du som har problem. Nu menar jag inte problem på ett elakt sätt men du har problem med hur du ser på saker, människor, situationer o dig själv. Du ser mycket på ett sätt som jag å många andra inte gör. Jag kan inte tänka mig något annat än att du har dåligt självförtroende och hyser ngn slgs aggression o fientlighet mot de människor du anser vara "bättre än dig". Det är så genomskinligt. Du kallar mig hora, mina vänner är horiga och tråkiga och dåliga. Men fakta är att jag har bättre kompisar än de flesta. Men det kan inte du veta för det finns inget annat "tjejgäng"du känner tillräkligt bra för att jämföra. De är inga horor, och tro mig det finns horiga tjejer men dessa vet du inte om för de flaggar knappast med att de haft sex med 100pers. Men det har dem. Vad får du ut av att trycka ner mig och mina vänner? Om du är så nöjd med dina så har du väl ingen anlening att klaga på mina? Du ska inte umgs med dem ändå, utan det ska jag. Jag har inget behov att klaga på dina vänner för jag har mina egna som jag är nöjd med. Jag har inget behov att klaga och trycka ned dig för jag har mitt eget liv som jag är nöjd med. Jag vet ingen som tycker du är bra för mig, och det beror dels på saker de hört som du gjort men också vad de har sett själva. Jag anser att om flera oberoende personer anser samma brist hos en person så är det antagligen fel på den personen knappast alla andra. Dina nuvarande vänner vet ingenting om dig och har ingen aning om vad för slags pojkvän/person du har varit de senaste 3 åren. Jag är trots alla invändningar valt att gå tillbaka till dig x antal gånger. Jag förstår inte själv varför jag har valt att göra det. Jag blir förbannan på mig själv nr jag tänker på det. Jag har haft svårt för destruktiva förhållanden när tidigare vänner hadt det. Inte förstått varför de stannar hos sina killar, men nu e jag i ett sådant förhållande själv. Du har många likheter med de. Som det gänget sa igår: din kille har ingen respekt för dig. Skit samma vad du sa men det är så tydligt att han inte bryr sig om dig. Han manipulerar dig till att du är problemet och att du gjort fel då alla kan se att det är tvärtom. Svartsjuka är ingen anledning att putta någon. Ingen anledning finns för att slå ngn. Du har alltid blånekat till att du skadat mig. Där är skillnaden på dig o mig. Jag förstår att jag gjort dig illa men du skyller på mig- att det är mitt fel att DU gjort mig illa. Det är inte okej.

Är det meningen att man ska tycka livet är ball? Att ta upp en sån här tråkig fråga första inlägget är faktiskt min mening. De, rent utsagt, sjuka tankarna jag har skulle jag inte kunna säga högt. De sociala normerna talar emot. Och jag är väl en av dem som lägger mig för att blir accepterad. Tragiskt! Hur som helst, livet är ju inte ball. Inte kul. Helt enkelt inte excited! Finns inte mycket som kan hända i livet nu för tiden som skulle ta mig med storm och göra mig glad. Vad gör jag? Vad gör alla? Vad är poängen? Kan någon med en ljust och positiv livssyn berätta hur ni ser på livet,vardagen och allt däromkring!

Ungefär sågär känner jag mig 5 av 7 dagar i veckan. Varför? och Ska det inte vara tvärtom? Haha livet är skrattretande...